ungatanten.blogg.se

Jag vill tacka en kvinna jag inte känner!

 

Jag stod vid ett dörrpar på tuben, påväg hem. En man stod snett emot. Han började prata med mig om mina vantar. Jag var artig och svarade, inget mer. Han sa något om vädret. Jag var artig och svarade, inget mer. 

 

Jag tittade bort men mötte hans blick i fönstret. Jag vände mig om och valde ett annat fönster. Det är mörkt ute och insidan av vagnen speglades. Han tittade mig rakt in i ögonen. Vilken riktning jag än valde att titta åt så var hans blick där. 

 

Det var då paniken kom. 

 

Jag klev av. Han också. Jag stannade upp och såg att han gick. Ville bara att han skulle gå. Tänkte att jag kanske bara hade jagat upp mig själv. Han borde hunnit gå en bit... Jag lämnade perrongen. 

 

När jag kom förbi spärrarna och tittade runt såg jag honom. Han gick efter mig. Och jag kunde inte fatta hur det gick till. Han gick först och helt plötsligt var han bakom mig. 

 

"Han följer efter dig va?" 

Frågan kom från en kvinna som dök upp på min högra sida. Och jag blev så rädd när den panik jag bar på blev bekräftad. 

"Ja"

 

Hon följde mig till bussen. Min hjälte. När jag gick bredvid henne kändes det tryggt. Mannen försvann åt ett annat håll. För han kunde inte nå mig nu, för nu var jag inte ensam. 

 

Hade hon inte observerat och reagerat vet jag inte vad som hade hänt den där mörka promenaden mot bussen...

Tack till dig som skyddade mig. #MeToo